Foto: Anders Fogelberg
För några år sedan blev det så att jag skulle ge ut två böcker samtidigt i mitt förlag, vid sidan av ett heltidsjobb. Det satte verkligen press på mig som dessutom var far till två tonåringar. Det blev att sitta uppe på nätterna och hantera manus och kontakter med redaktörer, illustratörer, tryckerier m.m. Att den ena boken hade nitton författare gjorde inte saken lättare :- ) Visst är det kul att vara en del av litteratursverige, fast det var lite för mycket, att hantera ett bokförlag på natten och dessutom upp och jobba som jurist dagen efter, i stort sett alla dagar.
Hur löste jag det? Jo, genom att skjuta på andra uppgifter.
Insortering, bort,… undanplockande, bort…, massa saker lades på hög. Utgående fakturor fick vänta…
Betala räkningar och direkt nödvändiga saker gjorde jag, men högen att insortera växte. Likaså blev ordningen i datorn, si och så. Tidningar och böcker hamnade i oordning, etc, etc.
Jag visste då att detta var att skjuta på något som måste göras och att det blir mycket krångligare senare. Så inte nog med att den arbetstid jag inte lägger ned nu måste betalas av senare, och det med ränta också eftersom det blir så mycket krångligare att bringa ordning senare, istället för att ta saker i den ordning de kommer in. Dessutom ska det betas av samtidigt som det flyter in nya uppgifter och papper; ovanpå allt löpande ska man alltså ta rätt på gamla uppgifter. Hur kul är det?
Då förstod jag att jag hade fått en Tidsskuld; så kallade jag det.
Nu är jag äntligen härligt fri från denna skuld.
Fast det finns fortfarande en massa människor som sitter fast i tidsskulder, många gånger värre än min.
Se på alla som sparat och sparat och sparat på grejer; och som inte håller ordning och det blir bara värre och värre, för man hittar inte när saker ligger på varandra och man orkar inte sortera in, orkar inte, har inte tid… Finns inte tid. Skulden är för stor, går inte att beta av. Massa människor har det så…
Tidsskuld, tidsskuld… vill inte ha